sleeplessnights

Jag saknar kärlek. Att vara riktigt nykär och inte kunna leva utan någon. När dagarna går åt att längta och sakna och världen går under om man inte kan få vara nära honom, känna hans andetag i nacken, på halsen och överallt. När klottriga dagboksinlägg inte hjälper utan tankarna finns fortfarande kvar, och kroppen och själen vill inte vara här utan åh så nära den fina pojken som man älskar. När ett sms eller ett telefonsamtal gör hela dagen och man undrar vad han gör och vad han tänker (tänker han på mig?). Jag saknar känslan av att ingenting existerar, världen finns inte, det finns bara han. Ingenting spelar någon roll, bara man får krama och pussa och hålla om och känna sig lyckligare än någonsin när han ligger bredvid en i sängen och viskar vackra ord.
Jag vill ha någon som tröstar mig när jag är ledsen, ler mot mig när jag vaknar och pussar mig godnatt. Någon som inte kan leva utan mig och bara vill känna min närhet nu och alltid.

(Och jag måste erkänna att jag känner så här precis nu, vill höra dina andetag, vill känna dina kyssar överallt. Vad gör du nu, vad tänker du på? Jag vill ha dig här nu och alltid. Men det är inte roligt att längta och sakna om man inte vet ifall du känner samma, gör du det, vad känner du? Känner du något alls?)


Så här ska alla dagar kännas.